Via Salaria

Den gamla romerska saltvägen.

Den Via Salaria är en av de mest gamla konsulvägar, som byggdes i flera etapper av romarna själva och sträcker sig från huvudstaden till Adriatiska havet, är än i dag i bruk och kallas oftast statlig väg 4 – helst betecknad som SS 4. Det är nämligen vägen mellan Rom och Rieti.

Det märkliga namnet härrör från romarnas användning av vägen, som främst syftade till transport av salt som utvunnits ur de antika saltgruvorna, vilka antagligen låg i Marken.

Den Salaria-vägen börjar med Aurelianmurarna på väg ut mot Salariaporten, ... den går rakt mot Forte Antenne för att korsa floden Aniene och efter en hel del kilometer nå den nuvarande förorten Fidene.

Ursprungligen gick vägen genom ängar och mark som var under dränering, och som först senare sanerades – eller snarare, den slutgiltiga saneringen ägde rum ungefär två århundraden senare. Via Salaria lämnar Roms utkanter och leder mot Settebagni för att slutligen ta sig i riktning mot Marcigliana Vecchia-godset där det fanns en forntida romersk bosättning, bättre känd som Crustumerium. Lite längre fram börjar man skymta de första bergen; vi befinner oss vid det nuvarande Corese-passet i riktning mot Fara Sabina.

Här delade sig Via Salaria i två avsnitt som var mycket viktiga för den antika handeln; en väg vid Ponte Buita fortsatte nämligen mot Via Cecilia som mynnade ut i Atri – det forna Hatria – medan den andra delen nådde Rieti.

Före Rieti ser man nämligen två tydligt åtskilda sträckor: den ena svänger österut, passerar Apenninerna i riktning mot Sella di Corno och vetter mot Amiternum-slätten i närheten av dagens L’Aquila, tar vägen via Passo delle Capannelle och fortsätter fram till Teramo, eller snarare passerar genom byn Pretutii.

Den andra sträckan från Rieti följer floden Velino uppströms en bit fram till Terme di Cotilia, som utnyttjades av romarna – eller snarare fick sin fulla potential genom en så stor bosättning att man i närheten öppnade ett riktigt hälsocenter med termiskt vatten som alltid är varmt, surt och svavelhaltigt.

Om man fortsätter kommer man till Antrodoco, precis nedanför Monte Giano, där romarna även här byggde ytterligare ett termalbad. Men Via Salaria slutar inte där, utan fortsätter norrut längs floden och genom raviner och berg. Här träder romarnas kultur och kunnande utan tvekan i förgrunden. För att övervinna alla dessa “oförutsedda hinder” överträffade Augustus och Trajanus ingenjörer sig själva genom att tillämpa tekniska lösningar som fortfarande förvånar oss idag.

Efter att ha passerat bergen fortsätter Via Salaria längs slätten i Marche i Tronto-dalen, där man möter städer som är kända och betydelsefulla även idag, såsom Pescara del Tronto, Acquasanta Terme (som även här utnyttjades av romarna som kurort på grund av det vitaktiga vattnet), Lettera, Posta, Favalanciata och Quintodecimo, för att slutligen nå Ascoli Piceno. När vi fortsätter vidare möter vi äntligen havet nära Castrum Trentium, en ort nära Porto d’Ascoli i kommunen San Benedetto del Tronto.